Jag har sett, gått, dansat, lyssnat, känt och levt.

Jag tror jag vet varför vissa tycker så mycket om sina födelsedagar. Jag tror jag räknat ut det nu, och då samtidigt varför vissa verkligen inte gör det. 
Det handlar om att acceptera att det handlar om en själv. Att låta andra människor ge, att se sitt eget värde. Att för en hel dag endast fokusera på en själv och på att man själv ska vara glad och nöjd. 
Det är svårt, jävligt svårt. Jag har inte kunnat göra det. Jag har ibland firat för att jag vet att andra vill fira mig på sätt som de haft möjlighet till. 
I år bestämde jag mig för att jag ville till London. Några blev inbjudna att följa med, men kunde de inte så skulle jag åka själv. Jag la upp hur jag ville ha det, vad jag ville göra och det blev så fruktansvärt jävla bra. Jag tillät dagen att handla om mig, jag sa det högt. "Det är min födelsedag idag och jag vill göra det här". 
Jag börjar lära mig att sätta mig själv först, och det är en rätt häftig känsla.
Att det faktiskt är okej att prioritera mig. Mig? mig. jag. 
Helgen var fantastisk, min födelsedag var fantastisk. En bästa vän var med, hon är fantastisk.
Jag har sett, gått, dansat, lyssnat, känt och levt.
Jag har vågat, jag har skrattat, sjungit, strålat och älskat.
 Musiken, känslan, friheten. Så vansinnigt jävla skönt. 
 
Vardagen kryper på, men jag försöker hålla fast i friheten och lugnet. 
Försöker gömma dem där inne, hålla kvar och känna lite längre. 
Bara lite till.
 
 
Allmänt | |
Upp